När de kommer ut på gatorna igen har himlen i öster börjat blekna, och dagens första stilla gryningsljus lyser upp Frosthems öde gator. När de kommit ut ur staden och uppför den jobbiga backen upp mot snöfästningen blir de hälsade av den stigande solens strålar. Den har nu precis orkat upp över talltopparna. När de vänder sig om ser de att Frosthem fortfarande ligger i skugga, men de vet att snart stiger solen även över människostaden.

 De sätter av över skaren i ett ganska raskt tempo. De är medvetna om att de har bråttom och går så fort som möjligt. Vägen söderut är lång, vet de, men de vet inte hur lång. Dvärgen hade bara givit dem färdkost för 6 dagar. Det inser de själva att de inte hinner till Dammarnas Vägskäl på. De går hela första dagen och stannar bara för att äta middag. När de kommer fram till en lämplig lägerplats bestämmer sig Vratyas för att klättra upp i ett träd och kolla omgivningarna. Men det är långt upp till närmaste gren, och de båda högst samkörda hjältarna får samarbeta igen. Skroger slänger upp Vratyas i trädet som ingenting, och Vratyas kan sedan klättra resten av vägen med lätthet.

 Väl uppe möts han av solens sista strålar alldeles ovanför bergstopparna i väst. Han blir dock förvånad, för han hade inte trott att de var så nära de västra bergen. De skulle gå rakt söderut, men de verkar ha rört sig för långt åt väster. Han klättrar ner igen och meddelar Skroger detta. Skroger svarar med en snarkning, och suckande tar Vratyas det första vaktpasset.

 Efter en händelslös natt går de sedan hela nästa dag. Landskapet de passerar genom är knotiga och vridna träd, mest tall och björk. Träden står ganska tätt såhär mitt inne i storskogen och framkomligheten är begränsad. Landskapet är relativt flackt, nästan helt utan höjder och sänkor. Som om någon gröpt ur landskapet med en gröpkniv och bara lämnat de höga bergen. Dagen är händelselös, och trötta i benen bestämmer de sig runt mörkrets innbrott att slå läger. Denna natten tar Skroger första vakten.

Nisse började sakta tyna bort och lämnade de två hjältarna ensamma i mörkret. De huttrade och kände hur kallt det var.

 "Jag sade ju det," sade Skroger när Nisse försvunnit, "man ska alltid lita på magkänslan."

 Vratyas tittade frågande på honom, men eftersom det var totalmörkt så kunde inte Skroger möjligen se minen. Därför lade Vratyas till ett frågande läte.

 "Bara någonting min far brukade säga när jag var liten. Vad gör vi nu?"

 "Så fort som möjligt måste vi ut i skogen och jaga Hrafdýr, men först måste vi fylla magarna. Låt oss styra stegen mot vårt utomordentliga värdshus."

 Under tystnad tog de sig sedan upp i templet, ut på de fortfarande nattsvarta gatorna och tillbaka in i värdshuset. Till deras lättnad var värdshusvärden redan vaken, och den buttre dvärgen stirrade misstänksamt mot dem.

 "Har ni sovit ute på gatan inatt eller?"

 "Ja. Nej. Jo, nej, ja, nej, jo... Nej." sade Vratyas.

 "Hur ska du ha det?" frågade dvärgen, och de såg hur hans knogar vitnade av hans hårda grepp om bardisken.

 "Vi tog bara en uppfriskande morgonpromenad. Det borde du också ha gjort. Nu är vi hungriga och vill ha frukost, om du skulle vilja vara så vänlig att hämta sådan till oss?"

 Dvärgen muttrade bistert på sitt eget språk och lommade ut i köket. Hjältarna satte sig vid ett bord och började lågmält diskutera situationen medan de väntade på frukosten.

 "Vad borde vi göra?" viskade Vratyas.

 "Äta. Skroger är hungrig."

 Just då kommer dvärgen tillbaka med en tallrik gröt i vardera handen. Han drämmer ner tallrikarna på bordet och går därifrån utan ett ord. "Tack så mycket," säger Vratyas efter honom.

 "Men vad ska vi göra sen, Skroger? Ska vi väcka de andra? Hur ska vi ta oss till detta Dammarnas Vägskäl?"

 Skroger bara tittade på honom med grötskeden bortglömd i munnen. Han tycktes fundera en liten stund, sedan svalde han mycket ljudligt. "Säcken och Vackra Häcken behöver vi nog inte väcka. Om inte Nisse ville att de skulle med så behöver vi inte dem."

 "Men kan vi lita på Nisse? Han är ju trots allt en skugga!"

 Skroger tänkte efter igen. "Ja. Vi kan lita på Nisse. Nisse är ju Nisse. Vi kan lita på Nisse."

 Så började Skroger hugga in rejält på maten, och något mer planerande blev inte av. Vratyas suckade och högg även han in på gröten, fast med betydligt mindre aptit. När de var färdiga bad de dvärgen om några dagars reskost och satte av ut genom värdshusets dörr. Nu skulle de ut och jaga bovar!

Från och med idag är mitt rollspel igång igen. Hrafdýr måste stoppas i sina onda planer, och två av våra hjältar samlades idag i vårt alltför ljusa vardagsrum.

Festligheterna har för längesedan avstannat. Det har gått två veckor nu sedan våra hjältar fördrev de bägge kulterna ut ur Frosthem. Sista rapporten från det krigshärjade gränslandet i söder sade att ett förrädiskt lugn rått över motståndarnas läger de senaste dagarna. Sedan dess har ingenting hörts av dem och ingen vet vad som hänt. Stämningen är tryckt och dämpad i den frusna staden när två av våra hjältar vaknar samtidigt. ‘Säcken’ sover som vanligt.
 Båda vaknade med en underlig känsla av oro i kroppen och begav sig, omedvetna om den andres handlingar, till den frusna källaren under templet till ingen gud.  Solen hade inte gått upp över den östra kullen än när de, båda lika förvånade hittade varandra i källaren. Vratyas var först på plats och Skroger sist, och när Skroger anlänt uppenbarar sig en bekant figur. I rummets bortre del står Nisse.

 “Välkomna, tappra hjältar,” säger han med ett skevt leende på anknäbben. “Jag är tack vare er en fri skugga nu, min kastare är död. Det minskar mina begränsningar lite och ger mig valmöjligheter. Men jag kan inte göra för mycket, det skulle dra de högre makternas uppmärksamhet till sig och den vill jag slippa. Jag vill inte vara en pjäs på deras spelbräde. Jag har gjort mitt bästa för att förhindra Hrafdýr och hans förehavanden, och jag får säga att jag skuggat honom ganska väl, höhö. Han har varit i skogen och letat upp en anhängare av Menedicius, lögnens gud, och styr tillsammans med denne kaotiske magiker kosan mot söder. Vad han ämnar göra vet jag inte, men om han skulle nå dit finns där en magisk plats endast älvor känner till och har tillträde till. Dammarnas vägskäl. Jag misstänker att han med magikerns hjälp tänker försöka bryta sig in där och använda magin på stället till jag vet inte vad. Jag vet bara ett fåtal personer som kan stoppa honom, och det är ni. När ni är tillräckligt nära Dammarnas vägskäl kommer ni veta hur ni ska hitta det. Jag får inte tag på den tredje och fjärde i natt, men vänta inte på dem. Jag känner på mig att om man väntar på Säcken så kanske man väntar förgäves. Dessutom tror jag inte det är värt väntan, speciellt inte med tanke på att ert uppdrag är så brådskande. Ni måste ge er av genast, helst innan solen går upp. Nu, mina vänner, måste jag dra mig tillbaka. Men jag önskar er helhjärtat all lycka!”

Här är månen som jag nämnde för några dagar sedan. Den var ännu mer magisk att se ute i mörkret än på min blogg, men jag hoppas ändå ni förstår hur underbar den var att skåda.

Tjo-ost! Vilken vacker men blåsig dag det har varit! I förhoppningen att få någonting uträttat idag gick jag till några närliggande ängar för att se om det gula guldet fanns kvar, men icke! Varenda jävla maskros är överblommad! Och jag som tänkte göra en ny sats maskrosvin    Förbaskat också!

Jag är mycket medveten om att jag snackat mycket väder på sistone. Det känns som lagom viktiga saker att skriva om. Mina mer filosofiska och djupa inlägg kommer när de kommer. Jag har efter ett mycket långt uppehåll börjat skriva lite på min bok igen, men det går fortfarande fruktansvärt segt. Jag har inte riktigt kommit in i det än. Henning tog all min uppmärksamhet, så nu är jag på väg tillbaka till verkligheten. Planerar inför den strålande början på sommaren att tågluffa med mina kära kusiner. Det ska bli spännande. Mer om detta kommer sedan. Kom ihåg att det är en farlig värld där ute, om ni inte vänder saker och ting till er fördel!

Gårdagens purkna inlägg gav resultat! Vädergudarna lyssnade och skänkte mig solsken och värme, ett tillstånd jag längtat efter sedan i februari. Det verkar som att det hjälper att sura och gnälla och klaga ibland? De med makt att styra över moln och vind tröttnade på mitt surande och ville inte heller själva sura längre. Bra gjort SMHI, ska fortsätta gnälla på er i framtiden så att jag får min vilja fram ;)

Bara för att det blev så fint väder så var jag ute och cyklade 2.5 mil idag. Och vem stöter man på ute på vägarna om inte en polare? En 'random encounter' som vi säger i rollspelssammanhang. Kanonkul att stöta på Maxiponken på väg ut mot Järnavik klockan 10 på morgonen. Denna goda själ har även skrivit ut sagan om Henning åt mig, så att jag kan läsa upp den för mina kära vänner på sommarens läger. Hoppas vädret håller i sig fram tills dess så att man kan bada då! Fortsätt så här, vädergubbar och gummor, en tacksam och glad Jon är inte att ringakta!

Vilken jävla bra början vi fått på sommaren! Det blåser som fan, det regnar från och till och det brukar fan vara varmare i oktober! Jag har inte kunnat bada ÄN!! :O

Nu skriver jag ett argt inlägg om vädret och hoppas verkligen att SMHI läser detta, för allting är deras fel! Om inte någon elaksinnad vädergubbe hade trollat med vädret så hade jag kunnat bada för längesedan! Nu kan man inte göra någonting.

Nåja, allt är inte pläp, gnägg och fiskost. Det finns vackra saker med vårt väder också. För några dagar sedan var jag ute i skogen mitt i natten och gick en promenad. Den månen alltså!! Det var fullmåne och den var alldeles rostfärgad! Häftigare måne har jag inte sett på länge. Det är underbart att vara ute i skog och mark på nätterna och man borde vara det oftare. Det enda som jag har erfarenhet av är vackrare är gryningarna, men vem fan är upp då? Måste dygna någon gång så att jag kan njuta av det. Men jag behöver sällskap för att dygna, att göra det själv är ingen höjdare. Och att gå upp klockan halv fyra mitt i natten för att se gryningen gör man bara inte, hur underbart vacker den än må vara. Men det finns skönhet där ute, mina vänner! Se till att njuta!