Från och med idag är mitt rollspel igång igen. Hrafdýr måste stoppas i sina onda planer, och två av våra hjältar samlades idag i vårt alltför ljusa vardagsrum.

Festligheterna har för längesedan avstannat. Det har gått två veckor nu sedan våra hjältar fördrev de bägge kulterna ut ur Frosthem. Sista rapporten från det krigshärjade gränslandet i söder sade att ett förrädiskt lugn rått över motståndarnas läger de senaste dagarna. Sedan dess har ingenting hörts av dem och ingen vet vad som hänt. Stämningen är tryckt och dämpad i den frusna staden när två av våra hjältar vaknar samtidigt. ‘Säcken’ sover som vanligt.
 Båda vaknade med en underlig känsla av oro i kroppen och begav sig, omedvetna om den andres handlingar, till den frusna källaren under templet till ingen gud.  Solen hade inte gått upp över den östra kullen än när de, båda lika förvånade hittade varandra i källaren. Vratyas var först på plats och Skroger sist, och när Skroger anlänt uppenbarar sig en bekant figur. I rummets bortre del står Nisse.

 “Välkomna, tappra hjältar,” säger han med ett skevt leende på anknäbben. “Jag är tack vare er en fri skugga nu, min kastare är död. Det minskar mina begränsningar lite och ger mig valmöjligheter. Men jag kan inte göra för mycket, det skulle dra de högre makternas uppmärksamhet till sig och den vill jag slippa. Jag vill inte vara en pjäs på deras spelbräde. Jag har gjort mitt bästa för att förhindra Hrafdýr och hans förehavanden, och jag får säga att jag skuggat honom ganska väl, höhö. Han har varit i skogen och letat upp en anhängare av Menedicius, lögnens gud, och styr tillsammans med denne kaotiske magiker kosan mot söder. Vad han ämnar göra vet jag inte, men om han skulle nå dit finns där en magisk plats endast älvor känner till och har tillträde till. Dammarnas vägskäl. Jag misstänker att han med magikerns hjälp tänker försöka bryta sig in där och använda magin på stället till jag vet inte vad. Jag vet bara ett fåtal personer som kan stoppa honom, och det är ni. När ni är tillräckligt nära Dammarnas vägskäl kommer ni veta hur ni ska hitta det. Jag får inte tag på den tredje och fjärde i natt, men vänta inte på dem. Jag känner på mig att om man väntar på Säcken så kanske man väntar förgäves. Dessutom tror jag inte det är värt väntan, speciellt inte med tanke på att ert uppdrag är så brådskande. Ni måste ge er av genast, helst innan solen går upp. Nu, mina vänner, måste jag dra mig tillbaka. Men jag önskar er helhjärtat all lycka!”