Nästa morgon, när solens första ljus träffar deras lägerplats, en figur han hört berättas om i historiena från krigen i söder: en enhörning. Det är en häst med man aav silver och ett horn i pannan. Berättelserna säger att enhörningarna har blåa ögon, men den här enhörningen har ett blått och ett rött öga. Plågad av djup oro väcker Vratyas Skroger.

 "Skroger titta! Det är en enhörning här!"

 "VÖ!? Varför har hästen en penis i ansiktet?"

 Vratyas hade inget bra svar på den frågan. Det verkade inte enhörningen heller ha. Den stod och tittade på dem, utan att röra sig och utan att göra ett enda ljud i från sig. Den bara betraktade dem stilla medan de packade ihop sina saker och åt sin frukost.

 När de var redo att bryta upp gick enhörningen iväg in i skogen. Långsamt gick den, och den såg ut att vänta på dem. Vratyas och Skroger funderade en stund över vad de borde göra, sedan följde de på behörigt avstånd efter sagofiguren. De gick en stund åt väster, hur länge hade de inget begrepp om. Enhörningen såg ut att nästan sväva över marken, ändå hade de inga problem att följa efter den.

 Efter en tid hörde de ljudet av bråk. Ett hundratal meter framför sig kunde de se ett gäng dvärgar som bråkade med varandra. De två hjältarna utväxlade förvirrade blickar och smög sig så tyst de kunde närmare. När de kom nära nog att höra vad dvärgarna sade kunde de konstatera att de bråkade över något föremål. De kunde se någonting ligga på en stubbe, och av vad de förstod var det detta föremål dvärgarna bråkade om.

 Plötsligt trampade Skroger på en kvist som bröts av. Blixtsnabbt dök de efter beteckning bakom varsitt träd, men Skroger snubblade i snön. Han snubblade in bakom trädet, men hans ben stack ut långt utanför. Ljuden från slagsmålet hade tystnat och de förstod genast: De var upptäckta!

När de kommer ut på gatorna igen har himlen i öster börjat blekna, och dagens första stilla gryningsljus lyser upp Frosthems öde gator. När de kommit ut ur staden och uppför den jobbiga backen upp mot snöfästningen blir de hälsade av den stigande solens strålar. Den har nu precis orkat upp över talltopparna. När de vänder sig om ser de att Frosthem fortfarande ligger i skugga, men de vet att snart stiger solen även över människostaden.

 De sätter av över skaren i ett ganska raskt tempo. De är medvetna om att de har bråttom och går så fort som möjligt. Vägen söderut är lång, vet de, men de vet inte hur lång. Dvärgen hade bara givit dem färdkost för 6 dagar. Det inser de själva att de inte hinner till Dammarnas Vägskäl på. De går hela första dagen och stannar bara för att äta middag. När de kommer fram till en lämplig lägerplats bestämmer sig Vratyas för att klättra upp i ett träd och kolla omgivningarna. Men det är långt upp till närmaste gren, och de båda högst samkörda hjältarna får samarbeta igen. Skroger slänger upp Vratyas i trädet som ingenting, och Vratyas kan sedan klättra resten av vägen med lätthet.

 Väl uppe möts han av solens sista strålar alldeles ovanför bergstopparna i väst. Han blir dock förvånad, för han hade inte trott att de var så nära de västra bergen. De skulle gå rakt söderut, men de verkar ha rört sig för långt åt väster. Han klättrar ner igen och meddelar Skroger detta. Skroger svarar med en snarkning, och suckande tar Vratyas det första vaktpasset.

 Efter en händelslös natt går de sedan hela nästa dag. Landskapet de passerar genom är knotiga och vridna träd, mest tall och björk. Träden står ganska tätt såhär mitt inne i storskogen och framkomligheten är begränsad. Landskapet är relativt flackt, nästan helt utan höjder och sänkor. Som om någon gröpt ur landskapet med en gröpkniv och bara lämnat de höga bergen. Dagen är händelselös, och trötta i benen bestämmer de sig runt mörkrets innbrott att slå läger. Denna natten tar Skroger första vakten.