Knorre log. "Vad kan de tänkas vara ute efter?"

 "Jag antar att det är mig de vill prata med egentligen," muttrade Njord misstroget. "De vill se att det verkligen är jag."

 "Vem skulle tvivla ens på det här avståndet?" fnissade Rut, vilket endast gav henne en enögd, sur blick tillbaka.

 Knorre suckade. "Jag antar att vi får göra dem till viljes. Det här var oväntat."

 "Vilka följer med mig?"

 "Ååh, vi blir en perfekt trio!" fnissade Knorre. "Jag vet inte om någon parlamentering någonsin varit så fulländad. Jag ska givetvis dit, Kobbe ska med, och Angelica följer med."

 "Jag? Vad ska jag där och göra?"

 Knorre lade båda sina händer på Angelicas axlar. "Älskling, jag vill inte hålla dig utanför händelserna längre. Jag vill ha dig där det händer saker, utan att det för den sakens skull är farligt. Inga fler hemligheter för dig." Hon såg hur hans kläder buktade ut misstänkt mycket. Hade han något slags rustning där innanför?

 Njord skrattade sarkastiskt och fick henne att glömma Knorre utbuktande kläder. "Lite sent påtänkt kanske? Så som du behandlat henne hela tiden, och nu försöker du få henne att tro att hon kan lita fullständigt på dig. Du är fan nästan lika djävulsk som den ni är så rädda för, nämligen jag. Skillnaden mellan oss båda är att jag inte gör några försök att dölja min sanna natur."

 "Dra inga paralleller mellan oss två, Njord, enda likheten oss emellan är att vi planerar bra båda två. Jag varnar dig, om du försöker smita under vår parlamentering så..."

 "Händer vaddå? Tänker du hemsöka mig?" Sergeant Elsander tog loss kedjan som fjättrade NJord. "Om jag 'smiter' under parlamenteringen betyder det att ni som springer ut dit kommer dö. Tvärsäkert."

 "Och vad händer med dig då, Njord? Du får två riken mot dig istället för ett." De började gå ner för trappan. Utan att Angelica märkt någonting hade Kobbe anslutit sig till skaran på fyra personer som nu tog sig ner mot den östra porten. De kunde förstås enkelt glidflugit ner från muren och landat på marken, men dels vågade de inte ta risken att ge Njord fria vingar, dels ville de göra det här ordentligt, som i de gamla sagorna.

 "Vad som händer med mig? Efter att ha dödat er tre kommer mitt liv vara mitt eget igen. Javisst, Nori VII kommer fortsätta att jaga mig, men det kan han gärna få försöka med. Jag är inte rädd för honom, och jag är definitivt inte rädd för er heller. Vad vinner jag på att stanna kvar i dina bojor gentemot att mörda er och ta till flykten?"

 "Det är din sak att fundera ut," svarade Knorre torrt medan porten rasslade och öppnades. "Men tänk fort, för snart försvinner möjligheten."

 "Och det är bäst att du tänker rätt också," tillade Kobbe medan du gick ut från stadens beskyddande murverk. "Om du tänker fel så är du nämligen en död anka. Och det som dödar dig kommer inte efterlämna någon ärr." Kobbe smekte någonting han hade innanför dräkten, och vad detta ting var var föga svårt att lista ut.

 Tre individer gick för att möta de fyra från Redet halvvägs mellan murarna och belägringslinjerna. Den i särklass största av överläggarna kände ankorna igen på långt håll. Förutom Hjorvalt pekade Njord ut Edvard Svärd III's änka Isabella, samt den unge generalen tillika sonen Rickard Svärd. "Inget dåligt sällskap," viskade Angelica.

 "Och ingen av dem älskar mig. Ändå vill de ha mig tillbaka. Hela den här skaran av bannlysta ankor, vargar och hundar är i behov av min expertis."

 "Har jag ditt ord på, än en gång, att du inte kommer ta till vapen mot oss om vi försätter dig på fri fot? Så fria dina fötter nu kan vara efter allt du gjort."

 "Du har mitt ord, Knorre Af Anka, om det nu är värt någonting."

 "Det är bättre än ingenting."

 "Men är det verkligen det?" Njord böjde på nacken för att kunna se bättre under brättet på sin hatt.

 Innan Knorre hann svara anlände de tre andra överläggarna. Isabella gick i täten, Rickard gick ett halvt steg bakom henne till höger och Hjorvalt lommade fram en liten bit bakom de båda ankorna. Så här på nära håll såg vargen nästan kuvad ut. Isabella var den första som tog till orda med en inställsam och vänlig röst:

 "Vi vill alla ha fred, vill vi inte det?"

 "Vill vi?" undrade Rickard direkt, vilket gav honom en örfil av sin mor. Rickard kunde uppskattningsvis inte vara mycket äldre än Henning. Alldeles för ung för att vara general, tänkte Angelica.

 "Varför skulle vi ha tagit kontroll över Storkvacken, om inte för att vi ville ha fred? Vi vill ingen något illa, vi vill bara ha tillbaka vår kära Njord."

 Njord började av någon konstig anledning att frusta.

 "För att ni ville ha makt," sade Angelica, som inte lät sig charmas av den vackra kvinnans inställsamma röst. "Makt, pengar och mer krig. Herravälde, det var därför ni snodde åt er Storkvacken från den rättmätige kungen."

 Isabellas vackra, gröna ögon vändes mot Angelica och fylldes med avsky. "Vem är denna stackars kvinna som misstror främlingar så. Lilla vän, du kan inte ha levt ett lätt liv. En sådan misstro mot andra pekar bara åt en riktning, och det är att du alltför många gånger i ditt liv blivit utnyttjad. Du var blind för ondska i din ungdom, sedan lärde du dig några hemska läxor och nu ser du fiender överallt. Jag tycker synd om dig."

 "Bespara mig din medömkan, hynda! Jag förstår redan efter två minuter vad du är för sort. Hur många män har du legat med för att få som du vill? Hur många potentiella pappor har den här stackars lille Rickard?"

 Rickard drog sitt svärd snabbt som ögat och tog ett steg fram mot Angelica. "Du talar inte till min mamma på det där sättet!"

 "Ett steg till och du är dödens," halvsjöng Kobbe muntert. "Moderns Blod kanske inte dödar på en gång, men dödar gör det. Svara min dam på hennes fråga."

 Kobbe stod med blåsröret mot munnen i ena handen och med tre nya pilar i den andra. Angelica själv hade instinktivt fört handen innanför klänningslivet och kramade en dolk. Knorre stod och höll i Njord och såg olycklig ut. Njord log stort. Hjorvalt tittade oavbrutet på Njord, Isabella hade en hand på sin sons axel och färgen i Rickards ansikte steg av återhållen vrede.

 Isabella svarade med kyla i rösten: "Edvard Svärd var den enda man jag någonsin älskade, och han är givetvis far till alla våra tre barn." Hon lade huvudet på sned. "Till skillnad från, om spekulationerna är sanna, dig. Jag har hört att din son Hennings härkomst är högst tvivelaktig."

 Knorre harklade sig och bytte ämne på ett så osmidigt och uppenbart sätt som bara besvärade män kan: "Hjorvalt, du har varit en stygg varg. Sade inte jag åt dig att avstyra den här belägringen?"

 "Jo du sade det, och du trodde väl att jag skulle göra det också? Faktum är att jag ändå gjorde ett försök, men det blev som du kanske förstår inte så uppskattat."

 Isabella skrattade kallt. "Jadå, Hjorvalt försökte faktiskt säga åt oss att gå fredligt fram, vilket är anledningen till att vi överhuvudtaget står här. Jag upprepar återigen, vi vill ha Njord Ärrnäbb nu."

 "Och vad tjänar vi på att ge er honom?"

 "Vi går härifrån för att aldrig någonsin återvända. Duger inte det? Om ni ger oss Njord så slipper vi kriga."

 "Men du förstår inte, det är ju precis det jag vill."

 Isabella såg högst förvirrad ut. Njord brast ut i ett gapskratt. "Tänker du fortfarande driva igenom den där skiten? Snälla Knorre, varenda jävel fattar ju att det inte är på allvar vid det här laget. Ditt fejkade 'krig' spelar ju för fan ingen roll längre. Varför kan du inte bara släppa mig nu? Jag börjar tro att du inte är en man som står vid ditt ord."

 "Det är jag, men först måste ni stå vid era egna ord. Ni måste belägra staden i minst ett dygn, sedan kan jag släppa Njord till er."

 "Och vad händer om ett dygn?" Rickard hade stuckit tillbaka svärdet i skidan igen och stod nu med knytnävarna dinglande i sidorna. "Kommer förstärkningar någonstans ifrån, så att ni kan förgöra oss? Tror du att Henning, din förmodade son kommer tillbaka imorgon? Om du tror att de värdelösa ankorna från Norikland kommer hinna hit på bara ett dygn till så tror du jävligt fel."

 "Du har, kanske föga överraskande, fel på samtliga punkter utom en. Ankorna från Norikland kommer inte hinna hit imorgon, det var rätt. Vi väntar inte på förstärkningar, men vakterna och ankorna i staden måste lära sig hur det är att enas mot en fiende. De har varit alltför lata på sistone. Ni behöver inte överdriva och ni behöver inte göra några dumdristiga saker, bara försök få det att se äkta ut."

 Ankorna från Norikland suckade irriterat. "Det här är ju bara knäppt. Men okej, vi gör som ni säger. Imorgon vid denna tidpunkt ska Njord vara tillbaka hos oss, annars...!"

 "Överfaller ni oss på riktigt? Skulle det vara ett hot?" Kobbe flinade.

 "Lita inte på honom, för helvete!" skrek Njord plötsligt. "Om ni gör som han säger går ni rakt i fällan!"

 Rickard drog sitt svärd igen.

 "Vad för fälla?" frågade Isabella intresserat.

 "Vad det än är han har tänkt ut är det en fälla. Lita inte på honom!"

 "Tack Njord, men jag har en känsla av att Knorre är en man som står vid sitt ord. Vi ses imorgon."

 De tre delegaterna från Noriklands lilla trupp vända på klacken och började gå, och snart gjorde de fyra från Redet det också. Tankarna snurrade i Angelicas huvud. Hon såg alla undrande ankor uppe på murarna, såg att det viskades om vad som kunde ha hänt nere på parlamenteringsfältet. I samma ögonblick som hon såg ankor peka och hörde suset från publiken vände hon sig om. Men då var det redan för sent. En sekund senare kom skriken och varningsropen.

 Ljudet av tunga, snabba tassar slog emot henne ögonblicket innan hon hörde ett skrik från Kobbe. När hon vände sig om såg hon Rickard sitta ovanpå Hjorvalts rygg med svärdet rött av blod. Kobbe låg på marken med blåsröret kluvet i två delar. Knorre var redan luftburen och bortom fara. Njord sträckte sig upp för att få tag på Rickards utsträckta vinge. Långt borta kunde hon höra Isabellas förfärade protester, men de spelade ingen roll. Det som spelade någon roll var att Njord höll på att komma undan.

 Plötsligt såg Rickards huvud ut att explodera i en kaskad av blod. Hela ansiktet var rött och blod rann i mängder. En projektil kom farande och åstadkom samma effekt igen. Angelica såg sin chans, medan hon undrade var i helvete stenarna och allt blod kommit från. Hjorvalt hade uppenbarligen råkat ut för samma sak som Rickard, och nu sprang han runt och slog sig själv i ansiktet med tassarna.

 Angelica, född på gatan och inadopterad i släkten Brandnäbb efter hennes makes död och hennes sons tillträde till tronen, kastade sig fram mot den flyende Njord. Hennes vingar slog i luften för att ge henne fart och Njord, som precis stått och sträckt sig efter en hjälpande hand, befann sig i ett ögonblicks förvirring. Det ögonblicket var allt Angelica behövde. Hon flög genom luften och landade tungt med hälen på Njords fot. Stilettkniven som utgjorde klacken på skon gled igenom Njords platta fot och borrade sig ner djupt i den mjuka, ännu daggvåta marken. Njord skrek och hans tilltänkta räddare torkade sig i ansiktena medan ännu fler projektiler träffade dem. Angelica drog fram dolken som hon hela tiden fingrat på och tryckte den mot Njords strupe.

 "Parlamenteringen är över," sade hon hårt. "Ni kan dra tillbaka och inleda belägringen, som ska pågå i exakt ett dygn. Sedan, om ni är duktiga, ska ni få tillbaka er Njord mot löftet att aldrig komma inom Ankrikes gränser igen."

  Njord försökte komma loss, men ju mer han slet för att få loss foten, desto ondare gjorde det. "Hjälp mig, era oduglingar!" skrek han.

 "Rid hem och starta belägringen. Fången följer med oss. Om du försöker fly en gång till så tvekar jag inte att använda kniven," väste hon till Njord. "Knorre kanske ser någon nytta med att hålla dig vid liv, men jag gör det inte. Tänk på det, Ärrnäbb."

 Under fortsatt bombardemang från Knorre, som var hela källan till projektilerna, återvände Rickard och Hjorvalt till de Noriklandska leden. Angelica lyfte på foten och började marschera Njord tillbaka mot Redet. Kobbe kom stönande på fötter och Knorre anslöt till de tre andra med ett gapskratt.

 "Jag trodde nästan att du dödade Rikard när jag såg allt blodet i hans ansikte. Vad var det du kastade egentligen?"

 Medan de gick tillbaka och Knorre försökte sluta skratta kunde de känna allvar och undran strömma mot dem från muren. Nu blir det kanske en riktig belägring trots allt, tänkte Angelica och kände iskylan sprida sig för första gången idag. Rädsla.

 "Jag visste att de skulle försöka ta honom tillbaka," fnissade Knorre häftigt, och det dröjde en halvminut innan han kunde få fram nästa sammanhängande fras. "Det var inte blod du såg, men det var lika effektivt för att tillfälligt förblinda dem. Jag misstänkte att det här skulle hända, så jag hade laddat upp med en ordentlig omgång ruttna tomater."

Samtidigt som solens första strålar kittlade henne i ansiktet vaknade Angelica till ljudet av något som lät som en bikupa full av ilskna bin och en björntass. När de första, morgontrötta tankarna berörande vad en björn kunde tänkas göra så här långt in i Ankrike suddades ut och ersattes av sunt förnuft insåg hon att det var horn som ljöd utanför borgen. Stridshorn. Belägringen hade börjat.
 Forfarande med en förvirrad blandning av tankar, fakta och kvarliggande drömmar började Angelica, som hoppat upp från att födas i en fattig och stor familj till att bli accepterad in i en av de rikaste och största familjerna i Ankrike, klä på sig. Hon rotade ur garderoben fram sitt special-plagg; en klänning som såg sju gånger klumpigare ut än vad den var. Den var tillverkad för henne personligen och hade tre huvudsyften. Att vara vacker och smidig men se klumpig ut så att bäraren blir underskattad. Angelica var mycket nöjd med hantverket, och såg till att stoppa in sina favoritdolkar på olika platser i klädnaden. Även om hon inte var tänkt att vara med i stridens hetta var det alltid bäst att vara klädd för det värsta. Som Rut brukade säga: 'Om man är beredd på allting så blir man aldrig överraskad.' Ett väldigt simpelt ordspråk, men ack så sant och ack så användbart. Den damen har någonting att säga om allting, tänkte hon medan hon drog på sig sina stilettklackade skor. De var verkligen stilettklackade och utgjorde formidabla vapen som fiender sällan räknade med, och om hon behövde ta sig någonstans fort så kunde hon lika gärna flyga. Fort behövde det tvunget gå nu, så hon flaxade fram genom korridorerna och upp mot vindsförrådet där de stuvat undan de gömda ankorna.

 När hon kom fram fann hon att Rut redan var där och röt ut vikten av disciplin och lydnad. Angelica såg på de församlade vilken lättnad som for över dem när hon kom in i rummet, och hon avbröt Rut när denne pausade för ett andetag.

 "Belägringen har börjat," sade hon allvarligt, men mycket mer lågmält än Rut. "Om någon av er tidigare tvivlat på att det är allvar så är det dags att ni tänker om. Den riktiga faran börjar nu, om inte Knorre och Njord lyckas styra undan det här så kommer ankor att dö. Vi måste bli de som dödar, så att vi inte själva blir dödade."

 Sture avbröt henne. "Men vi kommer väl inte vara med att strida? Eller? Vår uppgift är och förblir väl att hålla adelsankorna lugna och enade medan vakterna slåt tillbaka eventuell belägring. Tanken var ju från början att vi skulle upprätthålla illusionen av inbördeskriget ända tills vi blev attackerade. Nu har vi ju redan avstyrt de inre stridigheterna långt innan belägringen, vilket armén säkerligen vet om eftersom Njord skickade Hjorvalt till dem. Vilken uppgift är kvar åt oss nu?"

 Innan Angelica hann svara utbrast Adolf Svartvinge: "Så vi blev tillfångatagna förgäves!?  Har vi suttit här i onödan medan ni andra levt ett gott liv där utanför?" Vildsint som han var kunde man se hur hans vänstra hand sökte sig till den högra höften, där hans värja vanligtvis hängde. Rut fnös.

 "Många ankor där ute har haft det värre än ni. Efter att vi lyckades övertyga er far om att sluta slåss i korridorerna har det förvisso gått fredligt till på de flesta håll, men betydande ankor där ute har haft det tufft ändå. Ni ska vara glada som sluppit vara där ute..."

 "Tror du att det är roligare att oroa sig för saker här inne?" Annihilas stilla röst och glittrande ögon gjorde alla illa till mods. "Här inne är oron det enda som håller oss vakna. 'Vad händer ute i slottet?' 'Berättar våra fångvaktare allt för oss?' 'Vad kommer hända med oss?' Vi har plågats av dessa frågor, för att inte tala om plågan av ovisshet om hur det går för våra familjer. Ingen här visste om vi någonsin skulle komma ut, och vi är inte goda vänner här inne."

 "Jag har försökt berätta för dem," sade Sture. "Men Snuskfötter och Svartvingar lyssnar inte på vad en Vitvinge har att säga."

 "Ni verkar inte ha lyssnat någon av er. Tanken för er tid här tillsammans var att ni skulle lära känna varandra bättre och lära er lyssna på varandra. Om Redet inte står enat så kommer ankor alltid att lida. Endast enighet och fred kan bespara oss det lidandet! Så snälla, det var tänkt att det var inbördeskriget som skulle vara en illusion, inte vårt samarbete. Så ge varandra minst tre kramar var, så blir ni kompisar igen, okej?"

 De åtta ankorna, inklusive Rut, stirrade på henne som om hon var en utomjording. Angelica stampade med foten i marken. "Vi har inte så mycket tid, så ni måste bli vänner fort. Alla ankor här inne kramar om varandra minst tre gånger per anka och berättar minst tre egenskaper som du tror kan få den anka du kramar att tycka bättre om dig? Har alla förstått?"

 Att döma av deras miner hade de förstått vad de skulle göra, men inte förstått meningen med det hela. Angelica suckade stressat. "Gör en ring allihopa, så blir det här lättare. Se till att göra det här hjärtligt och innerligt, och se varandra i ögonen. Har alla förstått nu? Står vi i en ring? Bra! Jag går först, sedan går Amanda som står efter mig och sedan Sture som står efter henne och så vidare. Verkställ!"

Efteråt, när de nio ankorna gick nerför trapporna i samlad trupp, kostade Angelica på sig ett leende. Det som nyss utspelat sig i vindsrummet var en syn för livet. Vitvinge och Svartvinge som kramade om varandra och berättade varför de skulle gilla varandra. Vackert. Nu gick de tidigare ovänner och småpratade nerför trappan, för de hade tydligen alla hittat egenskaper hos sig själva som de andra kunde tycka om, och insett att de inte var så fruktansvärt olika ändå. Herman och Adolf höll nu som bäst på att diskutera 'heta brudar' tillsammans med Sture, något som aldrig tidigare ingått i någons vilda drömmar. Kalle och Anders förhörde Annihila om tiden som var innan Gastroknugum var kung i Redet, något som verkligen engagerade den gamla damen. Angelica log vid tanken på att Annihila nyligen berättat att de borde tycka om henne för hennes historieberättande, något som överraskat samtliga i vindsrummet men som nu gjorde skäl för sig.

 I ett av trapphusen till den tredje våningen skiljdes ankorna åt. De gick till sina respektive familjeresidens för att överlägga med resten av släktingarna. Vid det laget visste nästan alla i Redet att 'fångarna' var samlade på ett ställe och mådde efter omständigheterna bra, men det var inte många som visste mer än så. De skulle upplysas, och strategier och order skulle föras vidare. Det var viktigt att de planer som slipats följdes.

 Själva begav sig Angelica och Rut ut ur slottet. Staden var full av rörelse, och oron i staden var lika tung som Ruts andhämtning. När Rut klagade över farten (vingburna var de båda två) svarade Angelica att de måste skynda sig. De fick inte missa Njords tal.

 Eftersom de flög över huvudet på de myllrande ankorna kunde de se att det var vid den västra muren som det var mest uppståndelse, och efter tio minuters snabb flygtur var de framme. De såg Njord i bojor föras fram längs gatan de just flugit över, så de landade och satte sig på trappan upp till bröstvärnet. Där stod Knorre, alla spår av humor och värme helt bortblåsta. Han var sammanbiten och koncentrerad. Han såg ut att undra vad som skulle gå snett härnäst, något som oroade de båda kvinnorna. Det är bra att han är vaksam, tänkte Angelica. Men om han tror att någonting kommer gå fel och ser så orolig ut så är någonting redan på tok.

 Knorre märkte att Angelica tittade på honom. Musklerna i hans ansikte kämpade, och till slut fick han fram ett ansträngt litet leende. "Titta inte över muren, raring, det är ingen vacker syn."

 Genast greps hon ju förstås av en impuls att trotsa hans order, men hon bekämpade den eftersom hon visste att han bara menade väl, och att han verkligen menade vad han sa.

 "Du är vacker idag," sa han plötsligt. "Kunde du sova något inatt?" Hans näbb log men hans ögon log inte, och snart riktades dessa ögon mot Njord och svepte runt folkmassan istället för att njuta av hennes skönhet.

 "Synd att jag inte kan säga detsamma," svarade hon retsamt. "Jag har sovit hela natten, men jag känner mig inte utvilad. Du ser orolig ut."

 Han vände sig mot henne igen. Den här gången log bara halva näbben. "Är inte du också det? Det här är ju trots allt en belägring."

 "Du vet vad jag menar. Vad tänker du...?"

 "Sch, tyst nu!"

 Njord var på väg uppför trappan och upp på muren. Angelica glömde bort vad hon skulle säga. På stads-sidan av muren viskade invånarna med varandra. Vakterna stod raka och vaksamma med sina svärd, spjut och armborst, och vaktkaptenen stod vaksammast av alla. Hon tyckte hon såg fler bekanta ansikten, men det som var på väg att hända rörde till i hennes tankar så att hon inte kunde avgöra vilka hon visste namnet på och vilka som var inbillat bekanta.

 Från andra sidan muren kom skrik och hot, och skall från hundar och vargar. Angelica hade, trogen Knorre, inte kastat mer än en hastig blick över muren ännu. Hon var både lättad och förbannad över att hon inte ätit någon frukost. Den hade säkert kommit upp igen eller fladdrat omkring inne i magen som de svarta små kråkorna gjorde nu, men den hade också kunnat ge henne den styrka och energi hon behövde för att stå emot stridens alla hemskheter.

 Njord passerade henne och gav henne ett snabbt, likgiltigt ögonkast. Igenkännandet glimmade i det ögat som inte doldes av hatten. Hans näbb var sammanbiten, och det var inte bara kedjan runt hans hals som såg ut att tynga honom.

 När han kom upp på murkrönet tystnade alla. Ankan som höll i hans kedja såg mycket viktig ut och hade blicken stadigt fäst på fältet nedanför den trettio anklängder höga muren. Knorre tog Angelica i handen och tillsammans gick de upp på krönet de också.

 "Dumjävlar," hörde de Njord muttra när de kom upp.

 "Vad gör de?" undrade en av vakterna högt.

 "En vit flagga med två svarta ankor och en flaska vin på," Njord lät som om han tuggat på något han inte borde tuggat på.

 Knorre började skratta. "Ta mig fan! Fast det var väl kanske inte oväntat. De har fan inte lite stake!"

 "Vad? VAD!?" Det var vakten igen.

 "Sergeant Elsander, du borde lära dig mer om krig. Hur kunde du bli sergeant från början? En vit flagg med två ankor och en flaska vin på, det innebär..."

 "Parlamentering," muttrade Njord äcklat. "De jävlarna begär parlamentering."