Klockan i bilen stod på 09:06 när min mörkblåa GUH 871 lämnade Hjälmsavägen för att besöka platser den troligtvis aldrig tidigare varit. Av resan upp finns inte mycket att nämna, förutom att jag klunkade i mig jättemycket vätska och tvingades stanna för att urinera oräkneliga gånger. Ur min hyfsat välfungerande bilstereo hölls jag sällskap av bland annat Loke, Finntroll och Strauss. Jag var framme 16.50
 Det hinner inte gå lång tid innan jag känner mig välkommen på Brunnsvik. Efter att ha erhållit min nyckel träffade jag Victor, en av de kurskamrater som jag kände sedan intervjudagen tidigare i maj. Vi kramade varandra som om vi känt varandra länge och där inleddes en euforiskt härlig känsla av att vara på rätt ställe som ända sedan dess varit med mig i varenda stund här uppe. Vi gick runt och letade upp andra blivande kurskamrater och blev snabbt ett ganska stort och väl sammansvetsat gäng. Vissa kända man sedan tidigare, andra var helt nya, men redan första kvällen när vi satt och knöt vänskapsband känders min nya 'familj' här uppe lika naturlig som om vi alltid varit nära varann.

Den andra dagen (onsdagen) började med ännu mer socialisering innan välkomsttalen skulle hållas i idrottshallen. Fortfarande med ett väldigt mosigt sinne (En sju och en halv timme lång bilresa i ensamhet gör sådant med en), kunde jag konstatera att vi "ordare" haft turen att få de i särklass bästa och mest engagerade lärarna. Ett intryck som sedan bara fortsatte att växa i klassrummet.
 När vår underbara lärare Örjan (som heter Orkan på min mobil eftersom Örjan inte fanns med i T9-systemet) började berätta om vilken policy och vilka värdegrunder som rådde på skolan och skulle komma att genomsyra våra framtida studier tror jag att alla kände samma härliga känsla. Örjan beskrev sig själv som anarkist och tyckte att auktoritära lärare kunde bära tagelskjorta. Han lovade att våra lektioner kommer präglas av kreativitet, ömsesidighet, respekt, generositet och solidaritet. Han skulle senare få njuta frukterna av sitt uttalande.
 Vår första skrivuppgift blev att gå iväg och intervjua varandra för att lära känna folket i klassen. Han var luddig i sitt uttalande och sade någonting om reportage, så jag och min underbara och fantastiskt likasinnade kompis Hanna gick iväg och satte oss vid sjön. Vi fick 40 minuter på oss att skriva om varandra, vilket vi tyckte var väldigt knappt. Vi blev klara alldeles precis när vi skulle vara tillbaka och stressade som tusan, men vi behövde inte redovisa vårt projekt den dagen, för en väldigt intressant programpunkt stod inskriven på schemat: Erövra skolan. Till vår hjälp fick vi Örjans nyckel och passerkort, i uppgift vi att bekanta oss med skolan och skolområdet, gå runt i alla srymslen och hörn och sniffa och titta. Detta gjordes med stor glädje. Detta pågick fram till middagen och sedan tog skoldagen slut. Jag stack ut och tränade en runda och kvällen blev lika härligt social som den föregående.

Torsdagen präglades av underabrt galna idéer och händelser. Uppgiften vi fick var att utgå från intervjun från föregående dag och skriva ett riktigt reportage om det (Vi hade alltså gjort det här redan på lektionen igår och därmed gått saker och ting långt i förväg, för uppgiften hade tydligen varit att bara intervjua, spara intervjun och skriva en historia om det dagen efter). Hanna och jag fick därför en 1 & ½ timme lång rast att göra vad vi ville, eftersom vi redan gjort uppgiften.
 Hela tiden genomsyras tiden på Brunnsvik av en öppen, go' och respekterande stämning. Familjen som är Brunnsvik Ord växer sig starkare. På eftermiddagen får vi en ny uppgift av vår gode Örjan. Vi ska gå iväg och skriva ett sk. kåseri, en form av skrivande jag aldrig tidigare hört talas om. Vi skulle gå iväg och sätta oss på så udda platser som det bara var möjligt att hitta. I Hannas och mina ögon tändes ett ljus och ett leende, vi såg på varandra och vi visste vad vi tänkte. Vatten! Vi gick upp på våra rum och bytte om till badkläder, tog varsin fältstol och gick ner till vattenbrynet för att författa någonting lagom flummigt. Men vattenbrynet var inte gott nog åt oss! Det fanns kanoter att tillgå, och vad kunde vara mer udda än att paddla ut och sätta sig att skriva i sjön?! Sagt och gjort, som det ofta blir när jag och Hanna 'Findus' gör saker tillsammans. Medan kusin Elias och kurskamrat Roxanne satt vid ett bord invid stranden paddlade jag och Hanna ut och satte oss mitt ute i sjön och började skriva.
 Inspirationen gick ju sådär. Jag hade ingen aning om vad jag skulle skriva, hade inte riktigt kläm på vad ett kåseri innebar. Medan jag började författa märkte vi att kanoten drev mot land, och det dög ju inte! För att slippa driva iväg med vågor och vind paddlade vi ut till en ö och satte oss där. Jag ropade in till Elias och bad honom berätta när klockan slog tre, ty halv fyra skulle vi vara tillbaka.
 Fortfarande var inte inspirationen särskilt lättfångad. Att skriva ett kåseri utan att veta vad det var visade sig svårare än gott sällskap och underlig miljö kunde greja. Och tillråga på allt såg vi regnmolnen komma krypande, kände tunna droppar på vår badklädda hud. Vi struntade i galenskaperna och gick tillbaka ner mot kanoten.
 Jag var snabbare nerför kullen än Hanna, så jag kontrollerade lättat att kanoten låg där den skulle. Precis då ropade Elias inifrån stranden. Jag gick några steg bort från kanoten för att fråga vad han sade, men jag hann inte lyssna på svaret. I samma ögonblick som min kusin upprepade budskapet såg jag kanoten flyta iväg ut i vattnet, fångad av vind och vågor. Jag skrek rakt ut att "Nej jävlar, nu sticker kanoten!" och sprang ner till vattenbrynet under åskådarnas förvånade skratt. Jag sparkade av mig mina sandaler och hoppade i för att hämta den. Den hade hunnit några meter, men jag lyckades simma ifatt den. Under skratt från både mig och Hanna simmade jag kanoten tillbaka till ön och snart paddlade vi tillbaka till stranden. Om nu detta hade varit några andra än just vi två så hade vi kanske varit lite tysta, men vi skrattade och berömde varandra för hur underbart tokiga vi är. Jag känner att här uppe har jag äntligen hittat någon som VERKLIGEN bejakar min kreativt galna sida. Det här kommer bli ett bra år!
 Senare på kvällen var det författarbesök av aftonbladets ledarskribent Åsa Petersen, som fått sin väg utstakad när hon som artonåring själv gick här på Brunnsvik. Det blev en intressant kväll som utmynnade i grillning och socialisering, och slutade som de tidigare kvällarna.

Fredagen började högst underligt. Det var blött och dimmigt utanför mitt fönster, och när jag kom ut i korridoren var som omväxling ingen där. De kom förstås snart, men känslan av att något var fel ville inte försvinna. Ännu värre blev det när vi kom ner till matsalen och några kurskamrater redan satt vid ett bord, men på FEL sida av matsalen! Den vänstra sidan av matsalen, från ingången sett, känns fruktansvärt fel för mig. Jag mår dåligt av att sitta där, och får inte ner särskilt mycket frukost. Jag vet inte varför, men så är det.Tack och lov blev min dag räddad av kamrat Joel som hade skrivit ett så bra tal att dimman lättade och hela världen ljusnade.

 Efter en kort skoldag innebar det möte inför helgen med matlagning och transport på agendan. Med hjälp av ödmjukhet, skicklighet och vänners goda vilja lyckades jag förhandla mig till en alldeles ypperlig överenskommelse angående kostnader och fördelning av bördor, och jag tycker vi nådde beslut som kunde behaga alla. Till kvällsmat på fredagen planerades pannkakstårta, lördagens middag blev tacos-buffé och söndagen såg en enorm sallad byggas. När skolan slutade klockan 12.30 på fredagen stannade allting plötsligt upp. Det höga tempot som rått under de första dagarna varvades ner. De folkhögskolestuderande på internatet njöt av en helg i nya vänners samvaro, en lugn och god stämning rådde. Man är aldrig ensam om man inte vill vara det, alla människor här är öppna och välkommande om man kommer och sniffar efter sällskap. Vilket förstås hände. Lördag och söndag spenderades till stor del med att titta på film, paddla, träna, laga mat och umgås, mycket mer finns inte att säga.

Måndagen gick ut på att göra en 'total makeover' av klassrummet. Den tråkiga, sterila miljön som mötte oss när vi först klev in där skulle bytas ut mot fantasifulla, inspirerande inredningsformer. Vi startade också en blogg som inte är färdig ännu, där ni kommer kunna läsa mer om vad som händer just på Brunnsvik i allmänhet. Bloggen kommer föras av oss på Brunnsvik Ord och min bloggdag blir torsdagar! Mer om detta senare! Jag fick också lov att lista ut ett projekt som jag ska driva under året, vilket jag nu gjort. Det känns toppen, och jag tror det kommer bli bra.

I morse var vi uppe vid halv fem för att besöka en utkiksplats och se dimman lätta från sjön. Det tog förstås en stund innan den lättade, men processen var härlig. Medan ingenting hände och vi bara satt och väntade gick jag ut och plockade svamp. På en kvart fick jag en systembolagskasse halvfull. Det ska bli mumsigt ikväll! Jag kommer troligtvis ta mig en kopp kaffe till frukost, vi får se. 

 Man får sällan tid att skriva på bloggen här på Brunnsvik, för det händer så mycket överallt. Men ni kära läsare, det är underbart att gå här på folkhögskola, jag stormtrivs verkligen! Det här är rätt för mig, det är vad jag alltid velat göra.

Till er där hemma: Var så säkra på att jag inte glömmer bort er. Ni finns alltid i mitt hjärta, trots att mitt huvud kanske inte alltid ryms av det jag inte har i närheten. Men i mitt nya liv finns det ändå plats för alla!

Som tidigare meddelats är tiden för mitt hemmadegande snart till ända. Under ett förhoppningsvis härligt och alltför kort års tid kommer jag befinna mig på en folkhögskolekurs i Ludvika för att få reda på enkelt sammanfattat: Hur man skriver och vad man ska skriva.

 Vi kommer troligtvis få pröva på en massa olika genrer. Bland annat poesi, alltså den adliga versionen av rent flummande. Jag tänkte pröva att skriva lite poesi nu, bara för att få igång verksamheten och få lite erfarenhet innan jag tvingas att pröva.

En blomma stod på ängen

En blomma, En blomma

Varken blomma eller äng ville vara vad den var

Ty ängen var evig och blomman ensam

Men blomman var inte ensam, och ängen inte evig

För gräset är grönast på andra sidan

och man ska inte gå över bäcken efter vatten

Ändå var det vad de båda ville, för de såg inte

Att det godaste vattnet alltid finns i det man har

Vem kan njuta av något man inte har, något som inte finns?

Blomman kunde inte bli en äng och ängen ingen blomma

Men blomman stod på en äng och på ängen stod en blomma

En blomma, En blomma

Och inte ens det gröna gräset

Som växte på andra sidan bäcken

Kunde förändra det faktum att

En äng är en äng och en blomma en blomma

En blomma, En blomma.

Så kan Poesi låta om man inte vet hur man gör. Vill ni ha en liten deckare att klura på också medan jag ändå håller på? Glöm det, MUHAHAHAHAHAHA!!!

Jag kommer skriva nog med dynga på Brunnsvik innan jag lär mig skriva något vettigt. Ni kommer troligtvis få ta del av en hel del av det. Jag kommer bland annat skriva en tredje säsong av Henning någon gång i framtiden, så håll utkik. Är det någon som har något att säga om den förresten?

Min blogg kommer antingen användas ganska flitigt under min tid på Brunnsvik, eller så kommer jag knappt använda den alls. I vilket fall som helst så är det här ni får reda på saker om mig i just det ljus som jag vill framställa mig själv. Så om ni vill ha en högst vinklad och sensurerad bild av mig, lita då för all del på vad jag skriver här, och ta det som Den Enda Sanningen som är värd att veta.

Om en vecka ska min bil vara färdigpackad. Om en vecka ska mitt lagom feta arsle sätta sig i en hyfsat välpackad och relativt nyinhandlad gammal bil och pallra sig upp till Ludvika. Förhoppningsvis sitter även huvudet där någonstans ovanför mina baconkuddar. För huvudet kommer jag behöva, plus en hel del annat för att hålla mig på hjulen ändå upp till Luddvika (med två d).

 För tiden då man levt av sina föräldrar början rinna ut. Jag har redan gått hemma längre än de flesta och mitt liv ska snart bli mitt eget. Jag har behövt dessa två åren av stillhet och lugn för att bli frisk från min helvetiska före detta sjukdom, men nu är sjukdomen i helvetet där den hör hemma, bannlyst från min unga och vackra (nåja) kropp.

 Folk sade alltid åt mig när jag var yngre att jag tänker för mycket. Då trodde jag inte att det var möjligt och att det var de som tänkte för lite. Hur kunde de undvika att se att tankar och intelligens inte borde ha några gränser? Nåja, jag var ung och tänkte att "Ju dummare i huvudet man är och desto mindre man tänker desto gladare är man. Det är säkert därför jag är så jävla deprimerad, men det är det fan värt, för jag tänker i alla fall!" Ett typiskt resonemang från någon som ung och dum tror att han är för smart för sina jämnåriga och sin samtid. Jag kände mig missförstådd och utvecklade försvarsmekanismen som så många andra klyschor att jag bara var för smart för dem. Åt helvete med det; Anders Bering Breivik är säkert en som tänkt och funderat alldeles för mycket. Överdriven tankeverksamhet kan leda till helvetiska handlingar (vilket även jag fantiserade om som ung, kan jag erkänna. Jag ansåg mig själv som fruktansvärt farlig och bestialisk när jag var ung, alla borde vara rädda för mig men ändå lita på mig samtidigt. Ungdomen är knäpp :S). Herr Anders tyckte säkert också att han var jättesmart. Så tänk lagom mycket, mina få, kära läsare!

Nu är det snart dags för mig att bege mig. Jag ska ut i livet, och jag ska greppa det med båda händerna och rida livets häst med en våldsam iver som jag aldrig någonsin tidigare vetat att jag besuttit. Jag tänker FUCKING LEVA NU! Allt som står i min väg ska krossas, jag tänker inte falla tillbaka en gång till. Min väg är FRAMÅT! Låt mig aldrig glömma det. Det är dags att gå nu, gå framåt på min Väg. Min långa vandring har nått ett delmål. Jag har rest mig upp och börjat gå.

Så, mina goda, trogna läsare! Nu är andra säsongen av Henning färdigskriven. Jag vill höra vad ni har för synpunkter på hela kalaset! Att ni har uppskattat den kan jag räkna ut själv, annars skulle ni väl knappast fortsatt läsa, vad jag är ute efter är konstruktiva och konkreta kommentarer! Det är väl inte för mycket begärt, eller? Vad tyckte ni om slutet? Om storyn? Om äventyret, om mina cliffhangers? Vad tyckte ni om mitt ständiga 8-avsnitts växlande mellan karaktärer? Jag vill ha feedback, kom igen och gör en liten ansträngning själva nu!

Puss & tack på förhand till alla som kommenterar. Resterande, som bara är här inne och tjuvläser... Jag funderar på att lösenordsskydda nästföljande säsong. Ha det i åtankarna!

Sådär, nu tar jag semester! Det kommer innebära ett uppehåll i sagan på över en månad, eftersom jag inte kommer kunna vara hemma för att skriva densamma. Hoppas ni njutit, skriv gärna vad ni tycker så blir jag glad. Det är inte så fruktansvärt mycket kvar, men det är en del. Jag hoppas att ni har tålamod att vänta till avslutningen för den här säsongen. Sannolikheten är stor att det blir en till säsong senare.

Pyrenéerna och Barcelona väntar, och när jag kommer hem så ska jag jobba som ledare på ett läger. Den 20e juli kommer jag vara fri igen, ha det bra tills dess!

Puss puss (eller vad ni nu vill ha).

Tja alla pussgurkor, hångeltomater, krambananer och mjölkkossor! På senaste tiden fick jag inmatat i mig melodin till Studentsången, men jag tröttnade snabbt på texten, som för övrigt jag är den enda som kan i 20% av fallen. Hur som helst, jag gjorde en version som mer passar till 'dagens ungdom', och jag vill ha hjälp att sprida den så att den inom några år blir till den inoficiella sången som studenterna har i sina hjärtan när varje gång de hör den gamla melodin.

Klunka Studentens lyckliga tår

Låt spriten rinna i struparna neder

Öppna din flaska tand mot kapsyl

Tolfte tåren idag rinner ner

Inga nyktra här

På våran lyckodag

Levern den går varm

Och blåsan töms i ett När vi klunka vårt vin från La France

Där de härliga druvorna gro

Där de härliga druvorna gro

Hurra!

  (Alternativt SKÅL! eller annat valfritt, glatt utrop)

Hoppas alla kan melodin och hjälper till att sprida texten, så ska vi se till att det nästa år trallas en del på min lilla version. Var bara noga med att det är JAG som har skrivit texten ;) Jag vill ha all credit jag kan få xD

En dröm om ett svunnet förflutet följde efter mig denna morgon. En vacker dröm, men ändå oroväckande. Det var en trött och urladdad Jon som klev upp ur sängen vid nio-tiden denna vackra morgon. Lika urladdad som vädret. Det måste vara något speciellt med timmarna som följer på ett åskoväder. Själv blir jag i alla fall helt utmattad.

 Dagens första uppdrag blev att ladda hem och titta på avsnitt 6 av den utmärkt filmatiserade versionen av George RR Martins klockrena Song of Ice & Fire. Jag konstaterade att jag också vill ha en krona av guld, men att jag föredrar den i fast form. Och att jag vaknade betydligt bättre än en av mina favoritkaraktärer som höll på att rulla över kanten till en säker död. Sedan insåg jag överraskad att klockan sprungit iväg och det riktiga uppdraget för dagen väntade. I en plasthink nere i köket hade några liter maskrosvatten stått till sig i några dygn och var redo att blandas ihop med godare ingredienser. Jag silade bort de underligt doftande, kokta maskrosorna i en metallkastrull och var snabb att addera två kilo farinsocker och ett paket jäst. Plötsligt fylldes köket av en julig doft, som inte blev sämre av att apelsinklyftor var nästa ingrediens att fara i kastrullen. Citron gjorde snart soppan sällskap och nu står vinet på jäsning. Om tre veckor ska det silas och hällas på flaska, för att vara klart ungefär lagom till jag försvinner hemifrån.

 För hemifrån ska jag! Idag fick jag det underbara beskedet att både jag och kusin Elias blivit antagna uppe på Brunnsviks nyutformade skrivarlinje. Ett underbart besked för oss som gått och undrat i över en vecka om vi skulle komma in eller inte. Egentligen var vi förstås aldrig riktigt oroliga; Vem skulle de plocka in på linjen om inte oss? Ändå var vi ödmjuka och visste att även de bästa kan begå grova misstag. Jag har ju själv begått några i mina dagar, vilket med all önskvärt tydlighet måste vara en bekräftelse av antagandet. Vi har dock en tendens både Elias och jag att förbereda oss för det värsta. Helt i onödan, visade det sig denna gång! Och detta glada besked tänker jag fira. Hur? På ett speciellt vis. Jag tänker gå ut i vårt kyliga uthus, lägga mig i vårt för året nya badkar och njuta av en kall cider i ett varmt badkar i ett kallt rum. Sådana underbara kontraster ger mig gåshud!

 Det är inte enbart för att fira det glada beskedet som jag lägger mig i badet. Jag behöver tvätta av mig för jag känner mig smutsig. Jag är inte någon sunkbunke egentligen, men efter vad jag bevittnade i afton måste jag bada bara för att! Idag var nämligen Ronneby Orienteringsklubbs ungdomars favorit-tillfälle! Det årliga träskracet! Jag gick dit med inställningen att: Jag håller mig lite i utkanten, för jag misstänker att barnen gärna vill 'kasta skit' på den ledare som gör sitt bästa för att drilla dem till äkta orienterare. Jag kom med oömma kläder och glatt humör, men visste att om jag ska kunna köra bilen hem så måste jag vara försiktig.

 Åt helvete med de planerna! :D När jag såg vad som pågick i områdets blötaste mosse kunde jag inte låta bli att ryckas med! Mossen såg så inbjudande blöt och lerig ut, och jag älskar att umgås med glada barn, så jag for i mossen utan vidare tanke. Jag var dock vis nog att lägga av mig alla känsliga värdesaker innan jag anslöt till barnen.

 Vilken kväll! Det var det mest fascinerande jag varit med om på länge! Träskrace fanns aldrig 'på min tid' så jag är inte uppvuxen med att hoppa runt och smutsa ner mig, men barnen såg ut som om julen var extremt tidig. De hoppade och skuttade runt, kastade lera på mossa och badade i de djupaste lerhålen. Barn som annars verkar tycka det mesta är tråkigt skiner upp som månar och rullar sig i skiten som om det var honung. Förundrad och överväldigad av detta fenomen kunde jag bara stå och stirra. Jag har aldrig sett något liknande. Det var inte lite skit under naglarna det här handlade om, nej här var det inställningen 'blötast vinner' som gällde. Och en av ungarna tog tydligt första priset som Kung Träsksnusk. En krona av mossa och lera dubbelt så stor som hans huvud, ett guldäpple av finaste mossa och en spira av tallplanta, samt klädd i lera från topp till tå (fast tårna syntes inte under all lera) så såg kvällens kung ut.

 Det verkligt intressanta var tillfället då ungarna grävde ner sig så djupt i leran att de inte kunde ta sig upp igen. Det var då Kapten Krullis (mitt gamla smeknamn, baserad på min krulliga frisyr och ingenting annat) fick rycka in och rycka ut ungar med ploppande läten. Vid ett tillfälle gick det fel (jag misstänker att det var avsiktligt) och mitt grepp om den räddades handled gled mig och händerna. Min häck gjorde därefter ett lagom stort avtryck i träskets mossa. Som den hjälte jag är borstade jag dock bara av mig, reste mig upp och fällde den heroiska kommentaren: 'Hoppsan! Ja, som man bäddar får sitta.' Därefter bytte jag till ett par andra byxor som jag förutseende nog tagit med mig och körde bilen hem barfota då både strumpor och skor var alldeles genomblöta.

Som sagt, dagens fascinerande lärdom var att ungar älskar att skita ner sig, så länge andra och blir skitiga och de gör det med flit. Det verkar finnas någon underlig koppling mellan bus och underhållning inbäddad i smutsen som de ikväll älskade att rulla sig i. Hoppas att några av alla er där ute haft en tillnärmelsevis lika intressant dag som jag, så här dagen efter en åskurladdning. Om inte: Ha en bra dag imorgon! Det blir en ny dag, om inte annat. Puss & Kram allesammans! Nu ska jag ut i kylan, lägga mig i det där varma badet och fira med den där kalla cidern och den underbara kontrast som utgörs av när värme möter kyla.

 God natt! :D

Vardagen har stillnat igen, men som omväxling har jag ingenting emot det. Den senaste tiden har jag inte haft problem med att fylla min vardag, så en tom dag är inte lika fruktad nu som innan. Det börjar dra ihop sig och äntligen är jag på väg att ta mig ut och göra det jag vill. Efter en tripp upp till Ludvika och Brunnsvik i fredags- lördags och en heldag med Rollspel igår så är jag nu hemma i lugn och ro och kan berätta om vad som egentligen hände där uppe.

Resan upp var lång och drypande, full med vånda inför vad jag givit mig in på och full med tankar på om jag verkligen gjorde rätt. Oro som sedan fullständigt tvättades bort. När jag använde vid skolan klockan sju på kvällen fanns där inte en kotte och ingenting att göra, så jag tänkte att jag skulle gå och vila lite. Slutade med att jag lade mig i sängen och inte kom ur den på hela kvällen. Jag var alltså väldigt trött och hade ett grått och livlöst intryck av skolan.

 Men i och med frukosten dagen därpå blev allting bättre och bättre. Jag var först in i matsalen och mina ögon fylldes av lycka. En så mäktig och mumsig frukostbuffé har jag inte haft det gastronomiska nöjet att sätta tänderna i på mycket länge. Dessutom fylldes snart mitt bord av en blivande kurskamrat och en person som sökte en annan kurs. Och när väl min tungas band lossnar så kan jag pladdra på i timtal om det är något som på minsta sätt intresserar mig. Plötsligt så hade femtio minuters frukost-tid bara flugit iväg och dagen kunde knappast börjat bättre. Det var med upprymd och glad brådska som jag skyndade upp till mitt rum för att fräscha upp mig och sedan pallra mig iväg till receptionen.

Då var det äntligen dags att träffa min kusin Elias, ett kärt återseende i sanning. Utan honom hade jag inte hittat kursen överhuvudtaget, och nu ska vi förhoppningsvis gå den tillsammans. Mina prat-organ var redan igång och jag var svår att få tyst på, så under informationen som vi fick av våra blivande lärare måste jag ha gjort någon form av pratglatt, muntert och varmt intryck (hoppas jag). Kusin och jag och ett par blivande (och mycket trevliga) kurskamrater utofrskade området i någon timme i väntan på min egen intervju, och det området var ett ställe jag hoppas få återse.

 Intervjun gick ut på att mina två blivande lärare gjorde reklam för sin nystartade och breda utbildning och förhörde sig om mina tankar om skolan, mitt mål med utbildningen och mina skrivardrömmar. Vad jag än hade väntat mig för intervju så var den här mycket mer lättsam, och det var med ett brett flin man travade därifrån. Jag hoppas att jag gjorde ett gott intryck, men det är omöjligt att veta hur de tänker och sållar. För oss återstår nu alltså bara att hoppas på att de tar förnuftet till fånga och låter mig, min kusin och de andra goa ungdomarna återvända som elever. 

 Kort sagt så gick intervjun bra, men jag är ändå osäker på hur de kommer tänka. Området var bra och blivande kurskamrater var toppen. Maten var mumsig... jag, det fanns helt enkelt inte mycket  att klaga på. Jag hoppas helt enkelt att lärarna vet vad de gör, så att de låter mig återvända till detta härliga ställe!