Jag borde vila men finner ingen ro

Måste över vattnet, men det finns ingen bro

Bron har nyligen blivit bränd

och nu funderar jag på hämnd

Jag är inte en sådan som hämnas

jag är mer van vid att hämmas

Om jag känner hat och ilska vilket stundtals sker

vänds det inåt samtidigt som jag ler

Leendet är min rustning och mitt vapen

Det är när mitt leende suddas ut som jag blir sårbar.

Ett leende gör att världen känns lättare sägs det

men när det leendet tynar bort så dör också allt som det stod för.

Nu har mitt leende gått i graven och min själ följer snart därpå

folk märker detta och undrar vad som står på

Många lyssnar, men ingen förstår

de kallar sig naurliga medan de färgar sitt hår

Läkare finner inga fel, så kanske är det mitt sinne?

För vem kan se den blandning av mörker och ljus som dväljs där inne?

Jag ser men kan inte förstå

Andra kan förstå men inte se

Kanske är en själadoktor rätta vägen att gå

få diagnos A eller diagnos B

Dras över en kam med alla andra

Få reda på hur mina tankar i huvudet vandra.

Eller är kanske trots allt vila det enda raka?

Är inte det att ta ett steg tillbaka?

Jag är på rätt väg och på god väg fram

att stanna nu skulle fylla mig med skam

Jag vänder inte om utan tar med mig mitt förflutna i en ryggsäck

Den är inte färdigpackad, men det blir den aldrig.

Att simma med ryggsäck är både jobbigt och svårt

men vem har någonsin inbillat sig att livet är lätt?

Jag är inte längre rädd för min inre dimma

Om det inte finns någon bro över vattnet så tänker jag fanimej simma

Livet skall levas och inte överlevas

soppan skall slevas.

För om livet är en soppa

så är det en riktig jävla soppa

Men inte nog för att få mig att hoppa.

Jag hoppas och jag slevar i mig.

Det värsta som kan hända är att jag spyr.