Den stora ön ute i den stora sjön Väsman lockar på mig. Den har gäckat mig ända sedan jag kom hit. Jag har flera gånger paddlat bort till ön men aldrig satt min fot på dess mark. Vi har paddlat till en liten vik av ön som vi kallar för akustik-viken, för det är ett så vackert eko där. Men jag längtar efter att trampa på den stora, skogbevuxna ön.

 Idag skall det bli verklighet. De vänner som inte åkt iväg över helgen utan stannat på internatet följer med mig ut i kanoter och eka. Om en timme åker vi. Vi ska ut och grilla, festa och tälta, och jag ska kunna känna när jag vaknar imorgon att jag aldrig firat min födelsedag på ett lika härligt sätt. Förra året var riktigt härligt. Dagen då jag upphörde att vara tonåring var en ljuvlig dag för mig. Jag hoppas att de här två dagarna kommer bli något liknande, fast bättre. Aldrig förr har jag haft så många goda vänner omkring mig. Sällskapet är gott som godis och bejakar min kreativa sida på ett sätt som jag aldrig tidigare känt. Förvisso är vissa skeptiska till att tälta och hänvisar till den annalkande hösten och det luriga vädret här i trakten, men jag tänker inte låta mig stoppas. Jag ska tälta. Och förhoppningsvis ska jag också bada imorgon. Jag har inte badat på min födelsedag sedan jag fyllde.... Hmm, kan det ha varit 14? Hur som helst, söndagen den 11e september är min, det är mig det ska handla om, jag som ska styra. Jag tänker inte hållas tillbaka längre.

 Flera av mina spärrar är redan på väg att lossna. Mitt sanna jag har börjat bryta sig igenom. Den härligaste tiden, den är nu. För nu, äntligen, gör jag precis det jag vill och jag har aldrig känt mig starkare eller lyckligare! Jag blir 21. Inga ålderskriser här inte, tvärtom! Jag njuter i fulla drag av min unga, energirika, glada ålder, jag ler åt världen som ligger öppen för mig.

 Vi återvänder imorgon, troligtvis mitt på dagen någon gång, både för att vila bort aftonens festande och för att ta oss hem och laga mat. På kvällen blir det kladdkaka och annat mumsigt. Ikväll festar vi på korv med bröd, marshmallows och personligt medhavda inmunidgeringsobjekt. Grillkväll och tältning på den stora ön i den stora sjön i Dalarna, det ska bli roligt! Det låter på somliga som att de inte vågar tälta ikväll, men jag tänker göra det och jag tror inte att jag blir ensam. Vädret är ljuvligt och allt är bäddat för ett underbart firande av min tjugoförsta födelsedag. Tänk vad härligt det är att finnas! <3 :)

Klockan 13.00 Torsdag eftermiddag kommer två nervösa reportrar från Brunnsvik ord sakta gående mot matsalen. Vi har blivit kontaktade av trenne ankor att diskutera deras villkor. De har i åratal uttryckt sitt missnöje över den magra mängden mat som finns att tillgå vid vattenbrynet. Nu har de sökt sig in till skolgården och kontaktat torsdagsbloggarna för att höja sina vacklande kvackanden i desperation. Och vi som går på denna röda skola tänker ju att alla ska med, så vi går dem till mötes utanför Brunnsviks matsal.

Den äldsta ankan i sällskapet, den som för talan, vaggar bestämt fram till oss. Han presenterar sig som Torvald och nafsar oss lekfullt i tårna till hälsning. Hans båda vänner är lite avvaktande till en början och det är Torvald tar initiativet.

"Vi är inte nöjda med vår mat," säger han. "Varför ska vi ankor inte kunna få samma mat som ni? Vi vill också komma in i matsalen!"

När vi påpekar att det ofta serveras kyckling och diskret frågar om de är kannibaler brusar Torvald upp och kallar oss rasister. "Likna inte oss med hönshjärnorna! Vi vill ha lagad mat två gånger om dagen varje dag, vi vill kunna variera vår kost! Vi hörde att det här var en skola som förespråkar jämlikhet, solidaritet och respekt, men ska det bara gälla er egen ras? Hör ni inte hur det låter?"

Vi inser vid det här laget att Torvald är ruskigt påläst om skolan och om mänsklig historia. Vi tvingas därför snabbt hitta en ny infallsvinkel. Istället för att låta den aggressivt bestämda ankan snöa in sig på rasism kastar reportrarna i hans ansikte frågan om ekonomi. Hur hade han tänkt betala för maten egentligen?

Torvald är uppenbarligen inte särskilt förtjust över just den frågan, mumlar någonting om fisk och att det säkert skulle kunna lösa sig, innan han efter en stunds stammande  byter ämne. "Den maten vi fick i natt var under all kritik. Den var ju för fasen skadlig!"

När vi ber Torvald utveckla vad han menar spottar han och fräser något om högljudda människor som slänger "Skräpmat" omkring sig till stackars oskyldiga ankor. "Jag själv är ju gammal och vis, men mina brorsöner här fick i sig både det ena och det andra..."

Här avbryts diskussionen av att en av brorsönerna ger ifrån sig ett högljutt rap. Vingligt kommer han vaggande emot oss med ögonen lätt skelande. Med ankmått mätt. "AAH, Gott som faan var det!" hickar han. "Jag och min bror var uppe hela natten och hade det jäääävligt fräääscht! Vi typ partajade med ett glatt gäng människor som var här på konferens och bara YEEEAAAH!! Typ Party Party hela natten och vi sjöng och vi dansade va?"

Torvald nyper efter honom, kallar honom ligist och ungdomsalkoholist och vänder sig ursäktande mot oss för att säga något i sina släktingars försvar. Men hans brorsöner ger inte upp och fortsätter prata om hur häftigt kvällen var."Vi sjöng och skrek hela natten, ända till klockan var två typ va! Och folk slängde burkar som innehöll häftigt vatten som liksom bara var sååå skitkul!"

Torvald tittar anklagande på oss. "Se här vad ni har gjort! Detta är ert fel! Nu är Magnus och Lasse två jävla fyllburkar. Jag har inte kunnat sova på hela natten på grund av ert 'häftiga vatten'.

Torvald blir bara argare och argare och vi känner att den här intervjun snart borde avslutas på ett snyggt sätt. Magnus och Lasse hoppar omkring och kallar Torvald  för torrboll, pelikan och andra hemska skällsord som skulle få blodet att koka i även den mest väluppfostrade anka. När så Lasse (Vi tror i alla fall att det var Lasse, men det kan ju varit Magnus också. Anka som anka...) nyper den äldre ankan i stjärten och skriker tjockis ser vi hur det svartnar för Torvalds ögon och ankornas talesperson jagar under vilda skrik ner sina bångstyriga, berusade brorsöner mot stranden. Och vi som hade tänkt bjuda på riskakor...

// Jag och Jonathan har suttit och knåpat ihop dagens inlägg. Detta är precis samma inlägg som ligger uppe på Brunnsviksbloggen, så jag tänkte tipsa er om den. http://brunnsviksblogg.wordpress.com/  Här kan ni läsa om vad som händer på Brunnsvik i veckorna, den uppdateras varje skoldag. God läsning!

Så var ännu en vecka till ända på Brunnsvik. 'Ännu en,' säger jag, trots att jag bara varit här i... tio dagar. Det känns som att man varit här i en månad. Tisdagens bravader på kullen och i sjön lämnade mig trött i tre dagar, men nu är fredagen här och så även mina krafter. Tisdagens 'bravader' bestod av att bestiga en kulle för att nå utkiksplatsen klockan tidigt på morgonen. Utsikten var bedårande och efter en kopp kaffe vid frukosten lite senare trodde jag att den tidiga utflykten skulle passera ostraffat. Men icke! Redan på eftermiddagen började tröttheten sippra tillbaka in i min person och jag spenderade mycket tid på mitt rum. När jag väl kämpade mig upp var det för att äta och när vi väl ätit... gick vi ner till stranden. Det ena ledde till det andra vilket slutade med att jag och Hanna simmade runt ön, en liten tur på 2-3 km ungefär. Därefter blev jag trött igen.

Onsdagen var helt fantastiskt underbar, trots att jag var en påsig köttmassa hela dagen. Vi fick var och en skriva om en färg, en text som vi skulle kunna utnyttja i våra projekt sedan. Det var jätteroligt att komma igång och skriva om den gamla häxan Klodiwinda, trots att det inte blev någon jättetext. Ännu roligare var det att läsa upp texterna vi hade gjort inför klassen. Samtliga kurskamrater som läste upp sina verk framförde dessa väldigt gripande, och man fick en känsla för vilka talanger som finns i vår grupp.

Torsdagen dedikerades helt och hållet åt det egna projektet. Jag kom inte igång med skrivandet ordentligt för jag satsade på annat. Innan jag kunde komma igång kände jag mig tvungen att spika personernas namn, Rikets geografi och lite annat. Detta gjorde jag på torsdagen, samt att jag oavsiktligt råkade skrämma upp en kurskamrat. Trött var jag hela tiden.

Idag fick vi tillbaka de texter vi har skrivit, flitigt kommenterade och markerade av lärare Örjan. Det var intressant att se och höra vad han tyckte. Snart ska vi in till Ludvika för att helghandla. Jag vill komma igång och skriva mer på mitt projektarbete.

Rawr!

Klockan i bilen stod på 09:06 när min mörkblåa GUH 871 lämnade Hjälmsavägen för att besöka platser den troligtvis aldrig tidigare varit. Av resan upp finns inte mycket att nämna, förutom att jag klunkade i mig jättemycket vätska och tvingades stanna för att urinera oräkneliga gånger. Ur min hyfsat välfungerande bilstereo hölls jag sällskap av bland annat Loke, Finntroll och Strauss. Jag var framme 16.50
 Det hinner inte gå lång tid innan jag känner mig välkommen på Brunnsvik. Efter att ha erhållit min nyckel träffade jag Victor, en av de kurskamrater som jag kände sedan intervjudagen tidigare i maj. Vi kramade varandra som om vi känt varandra länge och där inleddes en euforiskt härlig känsla av att vara på rätt ställe som ända sedan dess varit med mig i varenda stund här uppe. Vi gick runt och letade upp andra blivande kurskamrater och blev snabbt ett ganska stort och väl sammansvetsat gäng. Vissa kända man sedan tidigare, andra var helt nya, men redan första kvällen när vi satt och knöt vänskapsband känders min nya 'familj' här uppe lika naturlig som om vi alltid varit nära varann.

Den andra dagen (onsdagen) började med ännu mer socialisering innan välkomsttalen skulle hållas i idrottshallen. Fortfarande med ett väldigt mosigt sinne (En sju och en halv timme lång bilresa i ensamhet gör sådant med en), kunde jag konstatera att vi "ordare" haft turen att få de i särklass bästa och mest engagerade lärarna. Ett intryck som sedan bara fortsatte att växa i klassrummet.
 När vår underbara lärare Örjan (som heter Orkan på min mobil eftersom Örjan inte fanns med i T9-systemet) började berätta om vilken policy och vilka värdegrunder som rådde på skolan och skulle komma att genomsyra våra framtida studier tror jag att alla kände samma härliga känsla. Örjan beskrev sig själv som anarkist och tyckte att auktoritära lärare kunde bära tagelskjorta. Han lovade att våra lektioner kommer präglas av kreativitet, ömsesidighet, respekt, generositet och solidaritet. Han skulle senare få njuta frukterna av sitt uttalande.
 Vår första skrivuppgift blev att gå iväg och intervjua varandra för att lära känna folket i klassen. Han var luddig i sitt uttalande och sade någonting om reportage, så jag och min underbara och fantastiskt likasinnade kompis Hanna gick iväg och satte oss vid sjön. Vi fick 40 minuter på oss att skriva om varandra, vilket vi tyckte var väldigt knappt. Vi blev klara alldeles precis när vi skulle vara tillbaka och stressade som tusan, men vi behövde inte redovisa vårt projekt den dagen, för en väldigt intressant programpunkt stod inskriven på schemat: Erövra skolan. Till vår hjälp fick vi Örjans nyckel och passerkort, i uppgift vi att bekanta oss med skolan och skolområdet, gå runt i alla srymslen och hörn och sniffa och titta. Detta gjordes med stor glädje. Detta pågick fram till middagen och sedan tog skoldagen slut. Jag stack ut och tränade en runda och kvällen blev lika härligt social som den föregående.

Torsdagen präglades av underabrt galna idéer och händelser. Uppgiften vi fick var att utgå från intervjun från föregående dag och skriva ett riktigt reportage om det (Vi hade alltså gjort det här redan på lektionen igår och därmed gått saker och ting långt i förväg, för uppgiften hade tydligen varit att bara intervjua, spara intervjun och skriva en historia om det dagen efter). Hanna och jag fick därför en 1 & ½ timme lång rast att göra vad vi ville, eftersom vi redan gjort uppgiften.
 Hela tiden genomsyras tiden på Brunnsvik av en öppen, go' och respekterande stämning. Familjen som är Brunnsvik Ord växer sig starkare. På eftermiddagen får vi en ny uppgift av vår gode Örjan. Vi ska gå iväg och skriva ett sk. kåseri, en form av skrivande jag aldrig tidigare hört talas om. Vi skulle gå iväg och sätta oss på så udda platser som det bara var möjligt att hitta. I Hannas och mina ögon tändes ett ljus och ett leende, vi såg på varandra och vi visste vad vi tänkte. Vatten! Vi gick upp på våra rum och bytte om till badkläder, tog varsin fältstol och gick ner till vattenbrynet för att författa någonting lagom flummigt. Men vattenbrynet var inte gott nog åt oss! Det fanns kanoter att tillgå, och vad kunde vara mer udda än att paddla ut och sätta sig att skriva i sjön?! Sagt och gjort, som det ofta blir när jag och Hanna 'Findus' gör saker tillsammans. Medan kusin Elias och kurskamrat Roxanne satt vid ett bord invid stranden paddlade jag och Hanna ut och satte oss mitt ute i sjön och började skriva.
 Inspirationen gick ju sådär. Jag hade ingen aning om vad jag skulle skriva, hade inte riktigt kläm på vad ett kåseri innebar. Medan jag började författa märkte vi att kanoten drev mot land, och det dög ju inte! För att slippa driva iväg med vågor och vind paddlade vi ut till en ö och satte oss där. Jag ropade in till Elias och bad honom berätta när klockan slog tre, ty halv fyra skulle vi vara tillbaka.
 Fortfarande var inte inspirationen särskilt lättfångad. Att skriva ett kåseri utan att veta vad det var visade sig svårare än gott sällskap och underlig miljö kunde greja. Och tillråga på allt såg vi regnmolnen komma krypande, kände tunna droppar på vår badklädda hud. Vi struntade i galenskaperna och gick tillbaka ner mot kanoten.
 Jag var snabbare nerför kullen än Hanna, så jag kontrollerade lättat att kanoten låg där den skulle. Precis då ropade Elias inifrån stranden. Jag gick några steg bort från kanoten för att fråga vad han sade, men jag hann inte lyssna på svaret. I samma ögonblick som min kusin upprepade budskapet såg jag kanoten flyta iväg ut i vattnet, fångad av vind och vågor. Jag skrek rakt ut att "Nej jävlar, nu sticker kanoten!" och sprang ner till vattenbrynet under åskådarnas förvånade skratt. Jag sparkade av mig mina sandaler och hoppade i för att hämta den. Den hade hunnit några meter, men jag lyckades simma ifatt den. Under skratt från både mig och Hanna simmade jag kanoten tillbaka till ön och snart paddlade vi tillbaka till stranden. Om nu detta hade varit några andra än just vi två så hade vi kanske varit lite tysta, men vi skrattade och berömde varandra för hur underbart tokiga vi är. Jag känner att här uppe har jag äntligen hittat någon som VERKLIGEN bejakar min kreativt galna sida. Det här kommer bli ett bra år!
 Senare på kvällen var det författarbesök av aftonbladets ledarskribent Åsa Petersen, som fått sin väg utstakad när hon som artonåring själv gick här på Brunnsvik. Det blev en intressant kväll som utmynnade i grillning och socialisering, och slutade som de tidigare kvällarna.

Fredagen började högst underligt. Det var blött och dimmigt utanför mitt fönster, och när jag kom ut i korridoren var som omväxling ingen där. De kom förstås snart, men känslan av att något var fel ville inte försvinna. Ännu värre blev det när vi kom ner till matsalen och några kurskamrater redan satt vid ett bord, men på FEL sida av matsalen! Den vänstra sidan av matsalen, från ingången sett, känns fruktansvärt fel för mig. Jag mår dåligt av att sitta där, och får inte ner särskilt mycket frukost. Jag vet inte varför, men så är det.Tack och lov blev min dag räddad av kamrat Joel som hade skrivit ett så bra tal att dimman lättade och hela världen ljusnade.

 Efter en kort skoldag innebar det möte inför helgen med matlagning och transport på agendan. Med hjälp av ödmjukhet, skicklighet och vänners goda vilja lyckades jag förhandla mig till en alldeles ypperlig överenskommelse angående kostnader och fördelning av bördor, och jag tycker vi nådde beslut som kunde behaga alla. Till kvällsmat på fredagen planerades pannkakstårta, lördagens middag blev tacos-buffé och söndagen såg en enorm sallad byggas. När skolan slutade klockan 12.30 på fredagen stannade allting plötsligt upp. Det höga tempot som rått under de första dagarna varvades ner. De folkhögskolestuderande på internatet njöt av en helg i nya vänners samvaro, en lugn och god stämning rådde. Man är aldrig ensam om man inte vill vara det, alla människor här är öppna och välkommande om man kommer och sniffar efter sällskap. Vilket förstås hände. Lördag och söndag spenderades till stor del med att titta på film, paddla, träna, laga mat och umgås, mycket mer finns inte att säga.

Måndagen gick ut på att göra en 'total makeover' av klassrummet. Den tråkiga, sterila miljön som mötte oss när vi först klev in där skulle bytas ut mot fantasifulla, inspirerande inredningsformer. Vi startade också en blogg som inte är färdig ännu, där ni kommer kunna läsa mer om vad som händer just på Brunnsvik i allmänhet. Bloggen kommer föras av oss på Brunnsvik Ord och min bloggdag blir torsdagar! Mer om detta senare! Jag fick också lov att lista ut ett projekt som jag ska driva under året, vilket jag nu gjort. Det känns toppen, och jag tror det kommer bli bra.

I morse var vi uppe vid halv fem för att besöka en utkiksplats och se dimman lätta från sjön. Det tog förstås en stund innan den lättade, men processen var härlig. Medan ingenting hände och vi bara satt och väntade gick jag ut och plockade svamp. På en kvart fick jag en systembolagskasse halvfull. Det ska bli mumsigt ikväll! Jag kommer troligtvis ta mig en kopp kaffe till frukost, vi får se. 

 Man får sällan tid att skriva på bloggen här på Brunnsvik, för det händer så mycket överallt. Men ni kära läsare, det är underbart att gå här på folkhögskola, jag stormtrivs verkligen! Det här är rätt för mig, det är vad jag alltid velat göra.

Till er där hemma: Var så säkra på att jag inte glömmer bort er. Ni finns alltid i mitt hjärta, trots att mitt huvud kanske inte alltid ryms av det jag inte har i närheten. Men i mitt nya liv finns det ändå plats för alla!